För 4 år sedan fick vi vårt tredje barn, en dotter :-) Efter två pojkar kom hon lillhönan till oss.
Så lycklig man är med alla dessa barn man har, varje dag som man stiger upp får man ett leende av barnen och dagen är fulländad.
Men jag kommer i håg dagen som om den vore i går. Visst det gör man väll med alla sina barn när de kommer ut och man får upp dem på bröstet och ett stort lyckorus infinner sig. Men denna gången gjorde det inte det.
Vår lilla bebis skulle komma en vecka tidigare till oss än hon var beräknad för jag hade för lite fostervatten och jag skulle bli igångsatt. Det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Efter att ha kunnat föda pojkarna vanligt blev detta rena mardrömmen. Efter att de har satt igång mig började värkarna att sätta i gång...hela tiden. Jag kunde inte ens röra mig förrän jag hade en värk. Till slut gav de mig lite bricanyl som gjorde att de stannade av och jag kunde vila.
Jag ska inte dra hela min förlossningsberättelse....
När värkarna började igen började jag mår riktigt dåligt. Något sa att detta inte stämde!
Efter att de hade tagit hål på vattnet såg de att lillhönan hade bajsat, men det var ingen fara med det. De tyckte att CTG var lite ojämnt, först gick den upp till 160-180 och sedan ner till 30-40. Först ignorerade de, men efter att ha satt elektroden på Nellies huvud såg de att det höga hjärtljuden var mina och de låga var Nellies. Men det värsta var att det fanns inga hjärtljud när de fick på elektroden.
Äntligen tänkte jag, nu blir det snitt! Det jag hörde var akutsnitt. Ingen fara tänkte jag igen, då är det lugnt.
På mitt jobb är det så att akut på snitt är bråttom men inte livshotande. Man kan t.o.m hinna sätta ryggbedövning. Men är det katastrofsnitt då är det livshotande för någon av mamman eller bebisen. Och man blir nersövd och pappan får inte vara med.
Jag blev lugn för nu visste jag att våran bebis skulle komma. Det jag oroade mig för var Christian. Han vet ju inte hur detta går till! Detta hade jag glömt att berätta för honom....hur ett snitt gå till!
När det stod en människa vid varje dörr, höll upp hiss dörren både på våningen som vi kom i från och en våningen ovanför, där vi skulle av...det var då jag fattade.....jag skulle in på ett katastrofsnitt!!!!!! Det var det kände på mig ändå, att det inte stämde 100% med Nellie.
Jag har varit och själv tagit emot mammor som kommer in på katastrofsnitt och då har man aldrig den uppfattningen hur snabbt det går!
Jag hann aldrig känna mig orolig eller rädd. I dörren på op stod två av mina underbara kollegor och tog emot mig. De hade ingen aning om att det var jag som skulle komma. Förrän jag blev inrullad i akutsalen sade den ena narkosen "här är en arbetskollega som kommer, så nu skärper vi oss och ta det lugnt" Upp på op bordet, nål satt, drick det blåa, titta mig runt i rummet och det sista jag hinner tänka var " tänk om jag aldrig få se min bebis igen".
Efter uppvaknandet fick jag reda på att det var en flicka och att hon mådde bra och hade det gott hos pappa Christian på förlossningen. När jag väl kom upp till förlossningen och fick se henne...... Då blev jag lycklig igen.
Nellie hade navelsträngen 2varv runt halsen och ett varv runt magen. Så...ja....ni kan räkna ut hur det hade gått.....! Som en korkad barnmorska sa till mig vid förlossnings samtalet.
15.50 anropades det katastrofsnitt till op, 15.53 sövdes jag, 15.55 kom Nellie ut skrikandes. Det gick rätt snabbt, eller hur!
Jag kommer alltid att tänka på denna dagen lite extra, men inte för det som hände utan hon är min lilla busunge och hur mycket jag älskar henne.
Jag har också så mycket att tacka mina arbetskollegor för, för det är guld värda.
Nu ska jag ge min lilla trollunge en puss och vinka av henne då hon snart ska åka in och handla med faster Emelie.
Kram på er
tisdag 26 mars 2013
torsdag 21 mars 2013
Ibland vill man bara gråta
Jag kanske känns som en väldigt gnäll spik just nu men det struntar jag i.
I det senaste inlägget så har jag märkt hur svårt det är att bara kunna handla utan att kunna ta bilen. I dag var det så otroligt tufft igen. Att jag alltid har haft svårt att be om hjälp och känna mig att hela tiden måste vara beroende av andra detta är inget nytt. Men nu är situationen så att jag måste det. Att jag då känner mig jobbig, störig, tjatig och "lat" bara för att jag inte kan köra.
När det kommer till mig själv är det inga problem. Jag klarar mig, även om det handlar om att handlar mat. Men när det påverkar mina barn så känns det för jävligt. Att man måste säga nej till att sina barn inte kan te, x gå på innebandy, fotboll eller gympan är inte ett dugg roligt som en mamma. Och det värsta....jag kan inget göra!
I dag blev det därför rätt stressat för att lösa för bägge barnen så att de kan åka på sin fotboll vs gympa. Åkte till pojkarnas skola med tre väskor (en fotbolls väska, en gympa väska, låneböcker) för att få Rasmus att byta om, låna böcker och sitta där i över en timme för att kunna lämna William på sin gympa. Allt gick bra och det flöt på bra, men det tog energi! Vist gör man ALLT för sina barn, men, men, men ingen ABSOLUT ingen vet hur detta känns.
Tack därför att mina nära och kära som hjälper mig i sådana här situationer som ställer upp att köra till simskolan, gympan, fotboll eller innebandyn. Ni är alla värda en Bamsekram :-)
Men jag hoppas på en liten ljusning i vardagen och skolan när jag fick från syncentralen. Nu kanske det kan bli lite lättare att läsa och sitta vid datorn.
Kram på er alla underbara vänner. Love U all
I det senaste inlägget så har jag märkt hur svårt det är att bara kunna handla utan att kunna ta bilen. I dag var det så otroligt tufft igen. Att jag alltid har haft svårt att be om hjälp och känna mig att hela tiden måste vara beroende av andra detta är inget nytt. Men nu är situationen så att jag måste det. Att jag då känner mig jobbig, störig, tjatig och "lat" bara för att jag inte kan köra.
När det kommer till mig själv är det inga problem. Jag klarar mig, även om det handlar om att handlar mat. Men när det påverkar mina barn så känns det för jävligt. Att man måste säga nej till att sina barn inte kan te, x gå på innebandy, fotboll eller gympan är inte ett dugg roligt som en mamma. Och det värsta....jag kan inget göra!
I dag blev det därför rätt stressat för att lösa för bägge barnen så att de kan åka på sin fotboll vs gympa. Åkte till pojkarnas skola med tre väskor (en fotbolls väska, en gympa väska, låneböcker) för att få Rasmus att byta om, låna böcker och sitta där i över en timme för att kunna lämna William på sin gympa. Allt gick bra och det flöt på bra, men det tog energi! Vist gör man ALLT för sina barn, men, men, men ingen ABSOLUT ingen vet hur detta känns.
Tack därför att mina nära och kära som hjälper mig i sådana här situationer som ställer upp att köra till simskolan, gympan, fotboll eller innebandyn. Ni är alla värda en Bamsekram :-)
Men jag hoppas på en liten ljusning i vardagen och skolan när jag fick från syncentralen. Nu kanske det kan bli lite lättare att läsa och sitta vid datorn.
Kram på er alla underbara vänner. Love U all
onsdag 20 mars 2013
Hur svårt kan det vara...
I början så trodde jag inte att det skulle vara så jäkla svårt eller komplicerat men jag har verkligen upptäckt hur svårt det är att planera in att åka och handla utan att själv kunna köra!
Det är inte så enkelt att ta en 5-6 kassar med mat på bussen. Även om jag många gånger handlar i när butiken där jag bor så vill jag gärna åka in och handla i stan någon gång, särskilt när man har kalas till helgen. Är jag dum om jag tycker så????
Vilket jäkla planerande det är hela tiden när man inte ska köra bil och så enkelt det var innan att bara kunna sätta sig i bilen och köra.
Därför frågar jag är det någon som ska in och handla till helgen som skulle vilja ha med mig och mina kassar med i bilen???
Kram till er alla :-)
Det är inte så enkelt att ta en 5-6 kassar med mat på bussen. Även om jag många gånger handlar i när butiken där jag bor så vill jag gärna åka in och handla i stan någon gång, särskilt när man har kalas till helgen. Är jag dum om jag tycker så????
Vilket jäkla planerande det är hela tiden när man inte ska köra bil och så enkelt det var innan att bara kunna sätta sig i bilen och köra.
Därför frågar jag är det någon som ska in och handla till helgen som skulle vilja ha med mig och mina kassar med i bilen???
Kram till er alla :-)
torsdag 14 mars 2013
Vill inte såra någon
Som jag skrev i går på bloggen att jag hade råkat skriva i ett tidigare inlägg är något som jag har funderat över. Jag vill verkligen inte sticka någon i ögonen med det jag skriver. Det är absolut inte min mening!
Jag vill verkligen hylla skolan som mina barn gå på. Den har super bra pedagoger, lärare, fritids personal, rektor och skolsköterskan. Jag klagar inte på deras kompetens eller arbete. Alla gör ett suveränt jobb och jag och mina barn har fått verkligen all den hjälp vi har behövt.
Jag läste igenom mina övriga inlägg i går också för att checka läger så inga fler missförstånd och/eller fel skrivningar har ägt rum. Tyckte då inte att jag har skrivit något annat som kan tolkas fel. Jag skriver visst mycket om min pojke men inget som jag tycker att någon far illa på. Det jag menar då att jag inte har fått hjälp det har med Rasmus logoped. Tyvärr! Hon har visst varit bra men hade önskar att hon hade kunnat hjälpa Rasmus själv med hans stamning utan att det är vi som ska söka hjälpen.
Vad är då syftet med min blogg? Mest är det ett sätt för mig att skriva av mig mina tankar och känslor. Men också att de som läser bloggen kan kanske känna igen sig i det jag skriver. Jag vet att de är några från stamningsförbundet som har läst och tyckt att det är bra skrivit. Därför så blir det ett ytterligare sätt att kunna byta åsikter och ge varandra feedback och stöd.
Alla gör misstag, så även jag :-) jag erkänner mina misstag och har lärt mig en läxa.
Ha en bra dag
Kram
Jag vill verkligen hylla skolan som mina barn gå på. Den har super bra pedagoger, lärare, fritids personal, rektor och skolsköterskan. Jag klagar inte på deras kompetens eller arbete. Alla gör ett suveränt jobb och jag och mina barn har fått verkligen all den hjälp vi har behövt.
Jag läste igenom mina övriga inlägg i går också för att checka läger så inga fler missförstånd och/eller fel skrivningar har ägt rum. Tyckte då inte att jag har skrivit något annat som kan tolkas fel. Jag skriver visst mycket om min pojke men inget som jag tycker att någon far illa på. Det jag menar då att jag inte har fått hjälp det har med Rasmus logoped. Tyvärr! Hon har visst varit bra men hade önskar att hon hade kunnat hjälpa Rasmus själv med hans stamning utan att det är vi som ska söka hjälpen.
Vad är då syftet med min blogg? Mest är det ett sätt för mig att skriva av mig mina tankar och känslor. Men också att de som läser bloggen kan kanske känna igen sig i det jag skriver. Jag vet att de är några från stamningsförbundet som har läst och tyckt att det är bra skrivit. Därför så blir det ett ytterligare sätt att kunna byta åsikter och ge varandra feedback och stöd.
Alla gör misstag, så även jag :-) jag erkänner mina misstag och har lärt mig en läxa.
Ha en bra dag
Kram
onsdag 13 mars 2013
Tack snälla!
Det är inte alltid lätt att blogga!
Jag har väl alltid trott att det inte är någon mer än min mamma och min syster som läser min blogg. Men det har tydligen visat sig att det är någon mer. Och denna person vill jag säga Tack till. Jag hoppas att du vet vem du är!
Alla liksom jag kan både göra och skriva fel saker, som kan verka konstigt och kanske t.o.m att man vill höja varnings fingret. Detta gjorde precis den person som läste ett inlägg i från min blogg.
Jag råkade skriva i inlägget "Så jävla arg" (som jag har tagit bort nu) att mina barn blev utsatta i skolan. Detta gjorde att denna person skrev ut det jag hade skrivit och gick till en utav mina barns lärare för att höja varnings fingret. Denna lärare tog upp detta med mig i dag, och då vi annars har en väldigt öppen dialog så var hon lite irriterad. Men jag sa nej, förlåt det var felstavat. Det som skulle stå var att ett utav mina barn hade blivit utsatta (inte mina) samt att jag glömde skriva att det hade tagits upp och allt hade ordnat sig.
Förlåt! Förlåt! Inte min mening.
Men samtidigt Tack till du som gjorde detta. Detta är ett bevis att det finns medmänniskor och personer som verkligen uppmärksammar just dessa incidenter och gör något åt det. Jag är så tacksam!
Då jag har en vilja att jobba med frågor som rör mobbning så är detta helt underbart :-)
Detta inlägg är till dig :-) Sträck på dig och var stolt, för jag önskar att det var fler som du som vågar säga i från. Anledningen är att det finns de föräldrar som aldrig gör något åt sina barn som blir utsatta eller mobbade, jag hade kunnat vara en sådan person och då hade du kunnat "räddat" ett eller flera barn ur en mobbning.
Kram till dig underbara människa
Jag har väl alltid trott att det inte är någon mer än min mamma och min syster som läser min blogg. Men det har tydligen visat sig att det är någon mer. Och denna person vill jag säga Tack till. Jag hoppas att du vet vem du är!
Alla liksom jag kan både göra och skriva fel saker, som kan verka konstigt och kanske t.o.m att man vill höja varnings fingret. Detta gjorde precis den person som läste ett inlägg i från min blogg.
Jag råkade skriva i inlägget "Så jävla arg" (som jag har tagit bort nu) att mina barn blev utsatta i skolan. Detta gjorde att denna person skrev ut det jag hade skrivit och gick till en utav mina barns lärare för att höja varnings fingret. Denna lärare tog upp detta med mig i dag, och då vi annars har en väldigt öppen dialog så var hon lite irriterad. Men jag sa nej, förlåt det var felstavat. Det som skulle stå var att ett utav mina barn hade blivit utsatta (inte mina) samt att jag glömde skriva att det hade tagits upp och allt hade ordnat sig.
Förlåt! Förlåt! Inte min mening.
Men samtidigt Tack till du som gjorde detta. Detta är ett bevis att det finns medmänniskor och personer som verkligen uppmärksammar just dessa incidenter och gör något åt det. Jag är så tacksam!
Då jag har en vilja att jobba med frågor som rör mobbning så är detta helt underbart :-)
Detta inlägg är till dig :-) Sträck på dig och var stolt, för jag önskar att det var fler som du som vågar säga i från. Anledningen är att det finns de föräldrar som aldrig gör något åt sina barn som blir utsatta eller mobbade, jag hade kunnat vara en sådan person och då hade du kunnat "räddat" ett eller flera barn ur en mobbning.
Kram till dig underbara människa
tisdag 12 mars 2013
Inte alltid så lätt
Det är skönt att ha en blogg dör man kan skriva av sig om vad man känner, tycker och tänker. Ännu roligare är det när det finns de som vill läsa det jag skriver.
Jag använder denna blogg till lite olika saker att skriva om men just nu är det mycket om min son Rasmus. Detta gör att det är lite känsligt att skriva om allt som rör Rasmus. Det är inte lätt att skriva om saker som han en dag kanske själv kan läsa eller det finns de som står mig nära och bor där jag bor som läser detta.
Därför så skriver jag inte om allt, hoppas att ni förstår. Skriva gärna till mig via ett meddelande på fb om ni vill veta mera.
Ha en bra dag :-)
Kram
Jag använder denna blogg till lite olika saker att skriva om men just nu är det mycket om min son Rasmus. Detta gör att det är lite känsligt att skriva om allt som rör Rasmus. Det är inte lätt att skriva om saker som han en dag kanske själv kan läsa eller det finns de som står mig nära och bor där jag bor som läser detta.
Därför så skriver jag inte om allt, hoppas att ni förstår. Skriva gärna till mig via ett meddelande på fb om ni vill veta mera.
Ha en bra dag :-)
Kram
måndag 11 mars 2013
Så lycklig!
Efter en mycket intensiv och händelserik helg har jag nu landat lite i mina tankar.
Rasmus är en super duktig kille som aldrig klagar eller gnäller när vi ska någonstans. Som nu när vi var i Lund! Visst sken solen men jäkla vad kallt det var. Vi höll på att blåsa i väg flera gånger :-)
Vi kom ner i god tid för att kunna leta upp stället där vi skulle vara. Allt gick smidigt och bra.
När vi kom dit så ringde vi till logopeden som heter Elin Cedergren för att hon skulle öppna åt oss. En super go och trevlig tjej. Hon var rak och ärlig och pratade till Rasmus inte till mig. Något som jag tycker är viktigt!
De första vi gjorde var att prata om anamnes, bakgrundshistoria, skolan osv. Rasmus fick prata det han ville, men han lutar sig gärna mot mig. Inte pga hans stamning utan att han känner sig osäker. Denna lille kille ha alldeles för mycket inom sig. Det satte sina spår i honom sedan han blev utsatt av kräkningar i skolan pga sin stamning.
Efter vårat lilla samtal så fick jag gå ut, och Elin och Rasmus fortsatte jobba. Sedan blev det en paus då vi gick och åt på McDonalds. Tack och lov för det, sa Rasmus!
Tillbaka igen så fortsatte Rasmus och Elin och jag fick åter igen sitta utanför. Lite spänd och lite nervös över hur det gick! Till slut så kom Rasmus och hämtade mig och jag fick höra vad som sades och vad som hade hänt. Då jag ville prata lite ensam med Elin så var det Rasmus tur att vara utanför. Elin sa det som jag hade på känn......han vill inte prata om sina känslor. De hade bl, a gått igenom två papper med lite frågeformulär om hur Rasmus mådde och sin stamning. När det var jobbigt, pinsamt och svårt med sin stamning. Detta skulle våran logoped i Växjö gjort med Rasmus när vi kom dit, men det har aldrig pratas om hur Rasmus mår runt sin stamning. Hur lätt är det då för en pojke på 7-8-9 år att acceptera den när han aldrig får höra det från sin logoped att det är ok att stammar? Detta fick jag reda på när vi var i Göteborg på barnlägret att detta ska en logoped göra, att fråga hur de mår! Tack och lov så gjorde Elin detta. Ni vet....Isberget!
Rasmus satte många kryss att det var jobbigt osv, men han kunde aldrig förklara sig varför och när!
Elin sa att Rasmus hade tyckt det var jobbigt att prata om det, han visste inte riktigt hur han skulle vara och svara. Han ville gå vidare i arbetet i stället för att stanna upp och prata om det. Min lille kille!
Han förstår inte att alla de negativa och elaka sakerna som han har fått höra i skolan om sin stamning har satt sig så hårt inom honom. Men jag visste! Min magkänsla sade att han inte mår till 100% bra, och nu har jag fått det bekräftat.
Elin berättade också att det hade spelat spel, jobbat med hård och mjuk stamning, att man har "låtsats stammat". Elin hade frågat Rasmus om han ville komma tillbaka till henne och det ville han, men han ville vänta lite. Det tar nog ett tag innan detta har lagt sig för honom. Acceptansen och förståelsen är så viktig för de som stammar, tänk på det ni som inte stammar när ni träffa en som stammar.
TÅLAMOD, HJÄLP INTE TILL, LYSSNA!!!!!!!!
Vi kom överrens om att komma tillbaka om en månad och det var ok. Då har vi tid att smälta detta, prata om det.
När vi hade sagt hej då, så begav vi oss åter till centralen för att fika och sedan återstod det två timmars väntande innan tåget gick hem. Jag såg på Rasmus att han tänkte och funderade mycket men fick inte ut mycket.
Jag pratade med honom om hur viktigt det är att prata om sina känslor. Att det är ok att vara ledsen och säga att det gör ont i magen, samtidigt som att det är ok att vara glad och säga att man mår bra. Men att man ska försöka att beskriva ordet bra och dåligt. Bra = skratta, glad, pratar, ingen sten i magen osv. Dåligt = ledsen, sten i magen, ont osv.
Vi hemma pratar mycket om stenen i magen. När Rasmus blev som mest utsatt i skolan så sa han att han hade jätte ont i magen, då försökte jag att få honom att förklarar det som en sten i magen. Och det var vad det var också. En stor tung sten! Efter det så har jag haft den frågan och associationen som en riktlinje om hur han mår. När jag frågade honom efter besöket i Lund sa att att det var små stenar i magen, därför så pratade jag med honom hur viktigt det är att prata om hur man mår.
Nu ska jag låta honom själv landa och tänka lite innan jag prata med honom igen.
Jag är så glad och tacksam för den hjälpen vi får, men det är inte lätt att dra allt själv till den rätta vägen och göra veta om man gör det rätta. Men tvekar aldrig! Gå på din magkänsla, det gör jag!
Kram på er
Lisa
Rasmus är en super duktig kille som aldrig klagar eller gnäller när vi ska någonstans. Som nu när vi var i Lund! Visst sken solen men jäkla vad kallt det var. Vi höll på att blåsa i väg flera gånger :-)
Vi kom ner i god tid för att kunna leta upp stället där vi skulle vara. Allt gick smidigt och bra.
När vi kom dit så ringde vi till logopeden som heter Elin Cedergren för att hon skulle öppna åt oss. En super go och trevlig tjej. Hon var rak och ärlig och pratade till Rasmus inte till mig. Något som jag tycker är viktigt!
De första vi gjorde var att prata om anamnes, bakgrundshistoria, skolan osv. Rasmus fick prata det han ville, men han lutar sig gärna mot mig. Inte pga hans stamning utan att han känner sig osäker. Denna lille kille ha alldeles för mycket inom sig. Det satte sina spår i honom sedan han blev utsatt av kräkningar i skolan pga sin stamning.
Efter vårat lilla samtal så fick jag gå ut, och Elin och Rasmus fortsatte jobba. Sedan blev det en paus då vi gick och åt på McDonalds. Tack och lov för det, sa Rasmus!
Tillbaka igen så fortsatte Rasmus och Elin och jag fick åter igen sitta utanför. Lite spänd och lite nervös över hur det gick! Till slut så kom Rasmus och hämtade mig och jag fick höra vad som sades och vad som hade hänt. Då jag ville prata lite ensam med Elin så var det Rasmus tur att vara utanför. Elin sa det som jag hade på känn......han vill inte prata om sina känslor. De hade bl, a gått igenom två papper med lite frågeformulär om hur Rasmus mådde och sin stamning. När det var jobbigt, pinsamt och svårt med sin stamning. Detta skulle våran logoped i Växjö gjort med Rasmus när vi kom dit, men det har aldrig pratas om hur Rasmus mår runt sin stamning. Hur lätt är det då för en pojke på 7-8-9 år att acceptera den när han aldrig får höra det från sin logoped att det är ok att stammar? Detta fick jag reda på när vi var i Göteborg på barnlägret att detta ska en logoped göra, att fråga hur de mår! Tack och lov så gjorde Elin detta. Ni vet....Isberget!
Rasmus satte många kryss att det var jobbigt osv, men han kunde aldrig förklara sig varför och när!
Elin sa att Rasmus hade tyckt det var jobbigt att prata om det, han visste inte riktigt hur han skulle vara och svara. Han ville gå vidare i arbetet i stället för att stanna upp och prata om det. Min lille kille!
Han förstår inte att alla de negativa och elaka sakerna som han har fått höra i skolan om sin stamning har satt sig så hårt inom honom. Men jag visste! Min magkänsla sade att han inte mår till 100% bra, och nu har jag fått det bekräftat.
Elin berättade också att det hade spelat spel, jobbat med hård och mjuk stamning, att man har "låtsats stammat". Elin hade frågat Rasmus om han ville komma tillbaka till henne och det ville han, men han ville vänta lite. Det tar nog ett tag innan detta har lagt sig för honom. Acceptansen och förståelsen är så viktig för de som stammar, tänk på det ni som inte stammar när ni träffa en som stammar.
TÅLAMOD, HJÄLP INTE TILL, LYSSNA!!!!!!!!
Vi kom överrens om att komma tillbaka om en månad och det var ok. Då har vi tid att smälta detta, prata om det.
När vi hade sagt hej då, så begav vi oss åter till centralen för att fika och sedan återstod det två timmars väntande innan tåget gick hem. Jag såg på Rasmus att han tänkte och funderade mycket men fick inte ut mycket.
Jag pratade med honom om hur viktigt det är att prata om sina känslor. Att det är ok att vara ledsen och säga att det gör ont i magen, samtidigt som att det är ok att vara glad och säga att man mår bra. Men att man ska försöka att beskriva ordet bra och dåligt. Bra = skratta, glad, pratar, ingen sten i magen osv. Dåligt = ledsen, sten i magen, ont osv.
Vi hemma pratar mycket om stenen i magen. När Rasmus blev som mest utsatt i skolan så sa han att han hade jätte ont i magen, då försökte jag att få honom att förklarar det som en sten i magen. Och det var vad det var också. En stor tung sten! Efter det så har jag haft den frågan och associationen som en riktlinje om hur han mår. När jag frågade honom efter besöket i Lund sa att att det var små stenar i magen, därför så pratade jag med honom hur viktigt det är att prata om hur man mår.
Nu ska jag låta honom själv landa och tänka lite innan jag prata med honom igen.
Jag är så glad och tacksam för den hjälpen vi får, men det är inte lätt att dra allt själv till den rätta vägen och göra veta om man gör det rätta. Men tvekar aldrig! Gå på din magkänsla, det gör jag!
Kram på er
Lisa
fredag 8 mars 2013
På tåget till Lund
Då var vi på väga igen, jag och min son Rasmus. Denna gången till Lund sär bi ska träffa en logoped som kanske kan hjälpa Rasmus med hans stamning. Jag är mycket förväntans full och lite smått nervös. Rasmus sitter hur lugn som helst på tåget och spela på sitt ds. Det är så skönt att veta att han tar det så lugnt och inte stressa upp sig. Jag tror nog att han mest tycker det ska bli spännande.
Det är mycket nu i både huvudet och magen. Det är inte utan tvekan att man tänker mycket på hur det ska gå och hur det ska bli. Men jag vet att det ordnar sig, att det är jag som måste lugna ner mig och andas lite mellan varven.
Ha en go helg
Kram Lisa
Det är mycket nu i både huvudet och magen. Det är inte utan tvekan att man tänker mycket på hur det ska gå och hur det ska bli. Men jag vet att det ordnar sig, att det är jag som måste lugna ner mig och andas lite mellan varven.
Ha en go helg
Kram Lisa
måndag 4 mars 2013
Stamningsbarn
Ni som har undgått det så har jag en son som stammar sedan snart 4 år tillbaka.
Vi är hemkomna efter en helt underbar helg i Göteborg. Det var ett stamningsläger för barn mellan 7-13 år. Det var första gången som jag och Rasmus var med på ett läger men jag säger bara...vi kommer att åka på fler.
Så många underbara människor som gör det frivilligt + alla logopeder som var med och gjorde detta för våra barn. Rasmus visste inte riktigt hur han skulle hantera allt- Han sprang runt och var lite överallt och hade svårt att sitta still. Rasmus visste nog inte riktigt hur han skulle vara första dagen men sedan vände det på honom. Han var nog chockad att han inte var ensam om att stammar. Och att det var vuxna som stammade också var nog ännu lite mer chockerande.
Här fick han vara som andra! Ingen som tyckte att det var konstigt att man stammade. Här var han accepterad.
Detta var ett läger som hade barnen i centrum :-) Barnen åkte till Universeum, lekte, tittade på film mm. På lördag kvällen kom en hemlig gäst som faktiskt var Mikael Jackson!!!!
Vi vuxna hade info tillsammans med två logopeder. Alla föräldrarna hade olika erfarenheter, synpunkter och väldigt goda råd- Vi fick info om hur skolan ska kunna hjälpa våra barn till en bättre miljö och kunskap. Vi pratade om olika behandlingar och hjälpmedel. Alla som tycker att Iphone inte är en bra mobil säger jag istället....vilket hjälpmedel den mobilen är. Ska nämligen ladda ner ett program som kan hjälpa Rasmus att tala lugnare. Kallas för Small Talk, fantastiskt! Rasmus fick prova på en Small Talk och han fick ett positivt intryck direkt av den och det är ju jätte viktigt!
Som sagt så är det många tankar och ideé man har i huvudet så jag ta lite åt gången.
Fundera nämligen på att starta en blogg enbart för att skriva om stamning, vad säger ni?
En sak till er alla som läser detta
ATT ACCEPTERA STAMNING OCH PRATA OM DEN KAN HJÄLPA ALLA SOM STAMMAR.
VÄNTA OCH HA TÅLAMOD NÄR NI LYSSNA PÅ EN SOM STAMMAR.
Kram Lisa
Vi är hemkomna efter en helt underbar helg i Göteborg. Det var ett stamningsläger för barn mellan 7-13 år. Det var första gången som jag och Rasmus var med på ett läger men jag säger bara...vi kommer att åka på fler.
Så många underbara människor som gör det frivilligt + alla logopeder som var med och gjorde detta för våra barn. Rasmus visste inte riktigt hur han skulle hantera allt- Han sprang runt och var lite överallt och hade svårt att sitta still. Rasmus visste nog inte riktigt hur han skulle vara första dagen men sedan vände det på honom. Han var nog chockad att han inte var ensam om att stammar. Och att det var vuxna som stammade också var nog ännu lite mer chockerande.
Här fick han vara som andra! Ingen som tyckte att det var konstigt att man stammade. Här var han accepterad.
Detta var ett läger som hade barnen i centrum :-) Barnen åkte till Universeum, lekte, tittade på film mm. På lördag kvällen kom en hemlig gäst som faktiskt var Mikael Jackson!!!!
Vi vuxna hade info tillsammans med två logopeder. Alla föräldrarna hade olika erfarenheter, synpunkter och väldigt goda råd- Vi fick info om hur skolan ska kunna hjälpa våra barn till en bättre miljö och kunskap. Vi pratade om olika behandlingar och hjälpmedel. Alla som tycker att Iphone inte är en bra mobil säger jag istället....vilket hjälpmedel den mobilen är. Ska nämligen ladda ner ett program som kan hjälpa Rasmus att tala lugnare. Kallas för Small Talk, fantastiskt! Rasmus fick prova på en Small Talk och han fick ett positivt intryck direkt av den och det är ju jätte viktigt!
Som sagt så är det många tankar och ideé man har i huvudet så jag ta lite åt gången.
Fundera nämligen på att starta en blogg enbart för att skriva om stamning, vad säger ni?
En sak till er alla som läser detta
ATT ACCEPTERA STAMNING OCH PRATA OM DEN KAN HJÄLPA ALLA SOM STAMMAR.
VÄNTA OCH HA TÅLAMOD NÄR NI LYSSNA PÅ EN SOM STAMMAR.
Kram Lisa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)