tisdag 26 mars 2013

4 år sedan..... Vart tar tiden vägen?

För 4 år sedan fick vi vårt tredje barn, en dotter :-) Efter två pojkar kom hon lillhönan till oss.

Så lycklig man är med alla dessa barn man har, varje dag som man stiger upp får man ett leende av barnen och dagen är fulländad.

Men jag kommer i håg dagen som om den vore i går. Visst det gör man väll med alla sina barn när de kommer ut och man får upp dem på bröstet och ett stort lyckorus infinner sig. Men denna gången gjorde det inte det.

Vår lilla bebis skulle komma en vecka tidigare till oss än hon var beräknad för jag hade för lite fostervatten och jag skulle bli igångsatt. Det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Efter att ha kunnat föda pojkarna vanligt blev detta rena mardrömmen. Efter att de har satt igång mig började värkarna att sätta i gång...hela tiden. Jag kunde inte ens röra mig förrän jag hade en värk. Till slut gav de mig lite bricanyl som gjorde att de stannade av och jag kunde vila.

Jag ska inte dra hela min förlossningsberättelse....

När värkarna började igen började jag mår riktigt dåligt. Något sa att detta inte stämde!
Efter att de hade tagit hål på vattnet såg de att lillhönan hade bajsat, men det var ingen fara med det. De tyckte att CTG var lite ojämnt, först gick den upp till 160-180 och sedan ner till 30-40. Först ignorerade de, men efter att ha satt elektroden på Nellies huvud såg de att det höga hjärtljuden var mina och de låga var Nellies. Men det värsta var att det fanns inga hjärtljud när de fick på elektroden.
Äntligen tänkte jag, nu blir det snitt! Det jag hörde var akutsnitt. Ingen fara tänkte jag igen, då är det lugnt.
På mitt jobb är det så att akut på snitt är bråttom men inte livshotande. Man kan t.o.m hinna sätta ryggbedövning. Men är det katastrofsnitt då är det livshotande för någon av mamman eller bebisen. Och man blir nersövd och pappan får inte vara med.
Jag blev lugn för nu visste jag att våran bebis skulle komma. Det jag oroade mig för var Christian. Han vet ju inte hur detta går till! Detta hade jag glömt att berätta för honom....hur ett snitt gå till!

När det stod en människa vid varje dörr, höll upp hiss dörren både på våningen som vi kom i från och en våningen ovanför, där vi skulle av...det var då jag fattade.....jag skulle in på ett katastrofsnitt!!!!!! Det var det kände på mig ändå, att det inte stämde 100% med Nellie.

Jag har varit och själv tagit emot mammor som kommer in på katastrofsnitt och då har man aldrig den uppfattningen hur snabbt det går!

Jag hann aldrig känna mig orolig eller rädd. I dörren på op stod två av mina underbara kollegor och tog emot mig. De hade ingen aning om att det var jag som skulle komma. Förrän jag blev inrullad i akutsalen sade den ena narkosen "här är en arbetskollega som kommer, så nu skärper vi oss och ta det lugnt" Upp på op bordet, nål satt, drick det blåa, titta mig runt i rummet och det sista jag hinner tänka var " tänk om jag aldrig få se min bebis igen".

Efter uppvaknandet fick jag reda på att det var en flicka och att hon mådde bra och hade det gott hos pappa Christian på förlossningen. När jag väl kom upp till förlossningen och fick se henne...... Då blev jag lycklig igen.

Nellie hade navelsträngen 2varv runt halsen och ett varv runt magen. Så...ja....ni kan räkna ut hur det hade gått.....! Som en korkad barnmorska sa till mig vid förlossnings samtalet.

15.50 anropades det katastrofsnitt till op, 15.53 sövdes jag, 15.55 kom Nellie ut skrikandes. Det gick rätt snabbt, eller hur!

Jag kommer alltid att tänka på denna dagen lite extra, men inte för det som hände utan hon är min lilla busunge och hur mycket jag älskar henne.

Jag har också så mycket att tacka mina arbetskollegor för, för det är guld värda.

Nu ska jag ge min lilla trollunge en puss och vinka av henne då hon snart ska åka in och handla med faster Emelie.

Kram på er

1 kommentar:

  1. Pust, vilket drama! Tur att det gick så bra ändå. Grattis till er alla och mest till lillhönan förstås.

    SvaraRadera