Jag kanske känns som en väldigt gnäll spik just nu men det struntar jag i.
I det senaste inlägget så har jag märkt hur svårt det är att bara kunna handla utan att kunna ta bilen. I dag var det så otroligt tufft igen. Att jag alltid har haft svårt att be om hjälp och känna mig att hela tiden måste vara beroende av andra detta är inget nytt. Men nu är situationen så att jag måste det. Att jag då känner mig jobbig, störig, tjatig och "lat" bara för att jag inte kan köra.
När det kommer till mig själv är det inga problem. Jag klarar mig, även om det handlar om att handlar mat. Men när det påverkar mina barn så känns det för jävligt. Att man måste säga nej till att sina barn inte kan te, x gå på innebandy, fotboll eller gympan är inte ett dugg roligt som en mamma. Och det värsta....jag kan inget göra!
I dag blev det därför rätt stressat för att lösa för bägge barnen så att de kan åka på sin fotboll vs gympa. Åkte till pojkarnas skola med tre väskor (en fotbolls väska, en gympa väska, låneböcker) för att få Rasmus att byta om, låna böcker och sitta där i över en timme för att kunna lämna William på sin gympa. Allt gick bra och det flöt på bra, men det tog energi! Vist gör man ALLT för sina barn, men, men, men ingen ABSOLUT ingen vet hur detta känns.
Tack därför att mina nära och kära som hjälper mig i sådana här situationer som ställer upp att köra till simskolan, gympan, fotboll eller innebandyn. Ni är alla värda en Bamsekram :-)
Men jag hoppas på en liten ljusning i vardagen och skolan när jag fick från syncentralen. Nu kanske det kan bli lite lättare att läsa och sitta vid datorn.
Kram på er alla underbara vänner. Love U all
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar