Tänk om...

... det skulle finnas en speciell månad där man skulle bära ett visst märke, band, smycke till stöd för mobbning. 

Jag menar, det finns ju rosa bandet, blåa bandet, armband med "Fuck cancer" och andra smycken till stöd för cancer. Jag köper själv båda banden och bär dem, jag har själv köpt smycken från en kille som kämpade mot cancer och jag har t.o.m armbandet. Det är en hemsk sjukdom, har själv släkt som har drabbats så jag tycker att det är en naturlig grej att göra. 

Men...jag tycker också..som ni säkert har märkt...att jag mobbningen ska kämpas för att få bukt på. Så om det skulle finnas något typ av band/märke/smycke där det står "Mobbning-Nej Tack" (för ni har väl inte glömt att gilla min sida på Facebook som heter så?).

Man hade kunnat införa en viss månad te, x augusti då alla börjar skolan igen då man bär detta band/märke/smycke, eller?

Frågan är bara vad pengarna som man får in ska gå till? 

Vet ni någon som kan hjälpa mig med denna idén, ni kanske? Förslag på hur bandet/märket/smycket ska se ut?

Vart pengarna ska gå till?

Hur man når ut för att sälja detta?

Hjälp mig att bekämpa mobbningen, för tillsammans är vi starka

Kram Lisa

Halloj igen!

I dag var jag på G.....men har glömt att berätta....för er som inte vet eller har gått med så har jag en  sida som heter Mobbning-Nej Tack som jag har startat. Syftet med den är att förhoppningsvis kunna sprida lite av de goda budskapen och de länkar som man kan behöva veta om man skulle bli utsatt av någon form av mobbning.

Efter mina studier blir jag färdig beteendevetare och är min stora dröm att på något sätt kunna få jobba med mobbning - till oss vuxna/föräldrar, att få ut information på hur viktigt det är att vi föräldrar är goda förebilder till våra barn. Vikten av att visa ansvaret med tydligt för våra barn, att vara den "jobbiga föräldern". Bara för att barn börja skolan och få en annan typ av attityd så betyder det inte att man ska sluta bryr sig. 

Du som mamma och pappa har stått bakom ditt barn sedan de var små genom du har hjälpt dem att visa hur man ska prata, krypa, gå och hur man klä på sig kläderna osv. Du har stått bakom ditt barn genom hela deras småbarnsår, visat dem trygghet och hållit om dem när de har velat ha en kram. 

Du som mamma/pappa är så viktig när ditt barn skulle hamna i ett vilsespår, men då har du funnit där för att hjälpa dem tillbaka till den rätta vägen och visat dem vart de ska gå. 
Och barn kommer att hamna på vilsespår genom hela deras barn- och ungdomsår och det är där som det är så viktigt som förälder att ni står bakom ert barn och visa dem till rätta. Det är viktigt att ert barn vet att ni står bakom dem och tar emot dem ifall de faller.

Vi vuxna vet och har själv gått den vägen som våra barn går nu. Vi vet hur det är att hamna i vilsespåren. Jag kalla det för vilsespår för det är vad det är...man hittar ett sidospår utmed vägen som man råkar gå in på för man vet inget annat. Antingen så har man tur och ha en vuxen bakom dig som hjälper dig tillbaka eller så har du den oturen som fortsätter att gå på den stigen...vilsespåret. 

Så snälla va den vuxna förebilden som vi vill att våra barn själva ska vilja bli när de själva bli stora.

Kram till er  

Hösten är här...and I like it :-D

Vist är det ändå något visst med att få tända massor av ljus, elda upp i brasan och krypa ner i en mysig filt? Jag bara älskar dig :-D

Funderade lite igår på det här med besiktning utav cykeln, vist är väll det inte allt för dum idé. Jag menar jag som inte får köra bil längre måste ju ha en ordentlig och trafiksäker cykel. Så nu har jag sagt till min man med en bestämd röst att nu måste vi åka till Biltema och göra min och barnens cyklar trafiksäkra....och han sa absolut inget om det...lustigt!!!!! Inte kan det väll ha med att vi skulle till Biltema?

Så nu ska vi fixa lysen, köpa en sadelskydd som är varm och go att sitta på de kalla morgonen.

Kram till er alla :-D och Trevlig Helg

Det finns barn som vågar

Jag satt idag tillsammans med mina tre barn och åt frukost och som jag ibland bruka göra så frågar jag dem om de vet några som blir mobbade i skolan. Om det vet några som inte har kompisar, alltid är ensamma. Detta för att jag vill veta om deras medvetenhet om mobbning och utanförskap och samtidigt att berätta för dem hur viktigt det är att säga till om man ser någon som inte mår bra. Jag tycker att det är otroligt viktigt att våga prata med sitt/sina barn om detta. 

Rasmus berättade om en äldre kille som hade vågat säga till en annan kille att sluta retas med Rasmus. "Vi är typ kompisar nu" sa Rasmus om han som vågade säga ifrån. Jag blev riktigt rörd, och sa till Rasmus att den killen ska du tacka, för han vågade stå upp för dig och försvara dig. 

Kompis eller ej, men för Rasmus betydde detta så otroligt mycket. Att äntligen finns det en som vågar...vågar att agera  För Rasmus kommer denna kille vara en riktig kompis, Rasmus kommer att lyfta denna kille till skyarna.

Detta gjorde min dag :-)

Kram

Kommer det någonsin hända?

Jag kan inte annat än att tänka på om min pojk någonsin kommer att få en kompis. En riktig kompis som han kan sova över hos, åka iväg med och hitta på, gå på bio med, en kompis som alltid kommer att ställa upp för honom och tvärtom? 

Sitter på bussen in till skolan och det är lovdag, jag ser ett gäng med killar som ska till stan. Så kul, härligt att se dem. Men kommer Rasmus att få göra detsamma? Kommer någon att fråga han om han vill hänga med? 

Hur ska det gå när han börjar högstadiet? Där är min värsta tanke...jag har själv varit där....och aldrig i mitt liv att jag vill tillbaka till den tiden. Hur ska det gå för min Rasmus? Kommer han att vara själv där också? Inte ha någon som fråga  om han ska följa med på disco, balders osv? 

Jag vet att jag ska vara positiv och tänka tankar som att det kommer att gå bra! Jo, jag vet...men det är inte lätt! Har han inga vänner idag när han går i fyran som aldrig ringer till honom och vill hitta på något, hur ska det då bli när han bli äldre. 

Jag är en över känslig mamma kanske som tänker och grubblar för mycket, men hjälp mig någon hur jag ska göra. Han tröttnar själv på att ringa och fråga när det aldrig blir något, han tröttnar och jag med. 

Är så ledsen i mitt ❤ och vet inte hur jag ska göra. 

Kram 

Med risk för ett lååångt inlägg

Jaha då var man tillbaka och ska försöka att blogga lite mer.

Även om sommaren avslutades för ett tag sedan och skolan har börjat så tänkte jag ändå skriva av mig lite. Sommaren har varit helt underbar, som alla andra säkert har haft så har solen och värmen visats sig från den bästa sidan. Så härligt :-)
Jag har jobbar mycket...väldigt mycket...endast 2 veckor semester....suck....
Vi var på Gotland med hela familj på ett läger för stammande familjemedlemmar, vi har ju våran Rasmus som stammar så vi åkte av den anledningen. Wow...säger jag bara...vilken upplevelse. Inte nog med att Gotland i sig va helt otroligt vackert så va lägret en helt fantastisk upplevelse. Inte bara för Rasmus utan för oss andra. Rasmus har fått vänner som han kan känna sig helt naturlig mot, för där är inte stamning något som någon tycker är konstigt. Jag och Christian hittade vänner som kom att betyda mycket för oss. Där vi kunde prata om hur man känner sig, alla har "nästan" varit med om samma, man få byta erfarenheter osv. Vi åkte hem med en Rasmus som hade fått en mer tryggare självförtroende och jag hoppas att den verkligen håller i sig.

Rasmus har börjat i 4:an, William 1:an och lillhönan fortfarande på dagis men har uppgraderats sig till en ny avd bara. Man känner att man inte riktigt hänger med i barnens utveckling. Himmel och pannkaka....vart finns OFF knappen? Hittar inte den!!!!!!!

Hur känns det nu då när barnen börjat i skolan? Jo hitintills ganska bra! Man hoppas ju bara att detta året kan bli en ny början för att Rasmus ska kunna vara den han är, alltså en helt vanlig pojke utan att han ska få höra att han är dålig på fotboll och inte vill gå på träningarna, bli retad för hans stamning, kanske kan få några kompisar som vill leka med honom på fritiden. Det är inte lätt att gå ut och fråga om man få vara med om de bara säger nej eller cykla ifrån honom. Men ibland fungera det alldeles utmärkt och han har jättekul. Men varför kan ingen ringa till honom och fråga?
Man tycker att det ska räcka att prata med lärarna och tränarna (som är helt fantastiska och de gör allt för att detta ska förhindras) men dessa barn.....

Men som sagt vi är positiva och hoppas på ett nytt läsår med nya utmaningar.

Puss / Lisa