Jag har börjar att finna mig i att jag är synskadad. Ett ord som för mig innan betydde att man var blind och inte kunde se. Men för mig så betyder det nu att synskadad är man när man har så dålig syn så att vardags livet inte fungera utan hjälp. När man måste ha hjälp att handla, köra barnen till aktiviteterna, olika hjälpmedel för att klara av att plugga och i framtiden arbeta och sedan att man måste ha hjälp att kunna läsa för barnen. Men det som är jobbigast är att man ibland måste ha hjälpen av sin barn.
Det kan vara bara att vi ska cykla hem ifrån vänner när det är mörkt, då har jag ingen aning vad som är dike och vad som är väg. Min lille William är så hjälpsam och sa en kväll när vi skulle cykla hem " Mamma, vill du att jag ska hjälpa dig så du kan se?" För hans del menade han vägen...för min del betydde det något annat. William förklarade hela vägen hem vart lilla minsta sten låg...min lille plutt.
Det är tufft och jobbigt, men jag måste acceptera detta även om det kan ta tid. Jag kommer att stöta på många hinder fram över, framförallt i arbetslivet. Hur man ska ta sig till jobbet bland annat.
Jag är inte den som är glad vid att be om hjälp, jag vill visa att jag klara mig själv. Men just nu måste jag nog svälja min stolthet och be om den hjälp.
Ringde i dag till bokning av Ladies Night för att kolla upp handikapplatser ...oj...tänk er....32 år och ska sitta på en handikapplats ..det är inte alla som får göra det! Men bra platser får man iaf :-D
Nä, nu ska jag fortsätta att skriva....på en bok som jag håller på att leka fram. Vi får väl se hur det blir.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar