Japp då kör vi

Detta inlägg hade jag tänkt att döpa till något helt annat, men med risk att det skulle vara för sentimentalt valde jag en överskrift med lite humör. Hoppas att ni förstår när ni har läst färdigt.

Innan jag fortsätter så tänker jag också att förtydliga att jag inte skriver detta inlägg för jag vill ha någon som tycker synd om mig. Utan bara att ni ska förstår mig!

Min första valda överskrift skulle vara "Ett liv att vara beroende av andra"
 Jag har visserligen inte berättat detta för någon så här grundligt så lite jobbigt är det, men jag hävdar att det kommer bli bättre bara alla få veta. Mina nära och kära skulle säkert undrar varför jag skriver detta. Men mitt ända svar är att det är för min skull!

Sedan jag var 1½ år så har jag haft ett ögonfel som kallas för skelning och jag fick glasögon, eller jag skulle haft glasögon. Men försök att sättta på en 2 -åring glasögon och en 2-åring som heter Lisa. Skelningen gjorde att synen på det ögat jag skelade på slutade att användas. Jag har alltså alltid bara sett med ett öga, höger!
Allt efter som åren gick så fick jag allt sämre att se. Jag genom gick ett helvete med undersökningar för att hitta felet men de hittade inget. Jag är unik :-)
Nu är det så att jag har gått igenom samma helvete igen med en massa undersökningar nere i Lund. Detta gjordes i december (-12) och nu väntar jag på ett provsvar som ska ev tala om om jag har en genetisk sjukdom eller ej.
Inget som skulle vara hela världen, mer än att jag kanske skulle kunna få lite mer hjälp med synen.
Ytterligare en anledning att jag berätta detta är att jag kommer att få sk hjälpmedel (ingen blindkäpp eller sånt) som ska hjälpa mig att se lite bättre. Jag kommer att ibland använda två par glasögon, linser+läsglasögon. Men kanske hjälpmedel här hemma med förstoringsglas osv.
Detta är den tyngsta biten att berätta och kanske enligt er inget att skämmas för, men det gör jag!
Jag skäms för att jag känna mig som en 80-åring som behöver byta glasögon för att se vissa saker bättre.
Att få beskedet från min ögon läkare att jag inte ska köra bil längre sträckor gör mig extremt beroende av andra.
Nu är bussen min bästa vän, och jag tycker faktiskt om att åka buss. Det jobbiga är att man är så beroende av alla. När man ska köra barnen till sin träningar och matcher. Att bara åka in och handla är inte lika naturligt. Åka hem till mamma och pappa eller till sina svärföräldrar  måste man be om hjälp att bli hämtad och lämnad.

Men känn inget medlidande utan bara en förståelse
Phu, nu var detta gjort!

Kram på er