Japp då kör vi

Detta inlägg hade jag tänkt att döpa till något helt annat, men med risk att det skulle vara för sentimentalt valde jag en överskrift med lite humör. Hoppas att ni förstår när ni har läst färdigt.

Innan jag fortsätter så tänker jag också att förtydliga att jag inte skriver detta inlägg för jag vill ha någon som tycker synd om mig. Utan bara att ni ska förstår mig!

Min första valda överskrift skulle vara "Ett liv att vara beroende av andra"
 Jag har visserligen inte berättat detta för någon så här grundligt så lite jobbigt är det, men jag hävdar att det kommer bli bättre bara alla få veta. Mina nära och kära skulle säkert undrar varför jag skriver detta. Men mitt ända svar är att det är för min skull!

Sedan jag var 1½ år så har jag haft ett ögonfel som kallas för skelning och jag fick glasögon, eller jag skulle haft glasögon. Men försök att sättta på en 2 -åring glasögon och en 2-åring som heter Lisa. Skelningen gjorde att synen på det ögat jag skelade på slutade att användas. Jag har alltså alltid bara sett med ett öga, höger!
Allt efter som åren gick så fick jag allt sämre att se. Jag genom gick ett helvete med undersökningar för att hitta felet men de hittade inget. Jag är unik :-)
Nu är det så att jag har gått igenom samma helvete igen med en massa undersökningar nere i Lund. Detta gjordes i december (-12) och nu väntar jag på ett provsvar som ska ev tala om om jag har en genetisk sjukdom eller ej.
Inget som skulle vara hela världen, mer än att jag kanske skulle kunna få lite mer hjälp med synen.
Ytterligare en anledning att jag berätta detta är att jag kommer att få sk hjälpmedel (ingen blindkäpp eller sånt) som ska hjälpa mig att se lite bättre. Jag kommer att ibland använda två par glasögon, linser+läsglasögon. Men kanske hjälpmedel här hemma med förstoringsglas osv.
Detta är den tyngsta biten att berätta och kanske enligt er inget att skämmas för, men det gör jag!
Jag skäms för att jag känna mig som en 80-åring som behöver byta glasögon för att se vissa saker bättre.
Att få beskedet från min ögon läkare att jag inte ska köra bil längre sträckor gör mig extremt beroende av andra.
Nu är bussen min bästa vän, och jag tycker faktiskt om att åka buss. Det jobbiga är att man är så beroende av alla. När man ska köra barnen till sin träningar och matcher. Att bara åka in och handla är inte lika naturligt. Åka hem till mamma och pappa eller till sina svärföräldrar  måste man be om hjälp att bli hämtad och lämnad.

Men känn inget medlidande utan bara en förståelse
Phu, nu var detta gjort!

Kram på er

Nu äntligen :-)

Nu äntligen så börjar arbetet och framstegen med min son.
Den 1-3 ska jag och min son på ett barnläger i Göteborg. Där får barn träffar andra barn som stammar, en massa lek och skoj och mycket info till både oss föräldrar och barnen.
Å vad jag längtar :-Det ska bli så roligt för Rasmus att få träffa andra barn och även för mig att få träffa föräldrar och byta erfarenheter och om inte annat hitta stöd och peppa.

Vi ska även på ett familjeläger till Gotland i augusti, men då följer min man och min andra son också med. De sa att det var väldigt bra att ta med ett icke stammande syskon och det var kanon att ta med William. Lillhönan få stanna hemma hos mormor eller farmor ;-)

Rasmus tittade på en film som jag hade fått länkad till mig från en logoped i Västerås, som handlade om en 13-årig pojke som stammade och hans hjälp och hur han har lärt sig att hantera sin stamning.
Rasmus första kommentar va "Men mamma, han stammar ju också". Där har vi svaret varför barn ska träffa andra med stamning.

Kram på er alla :-)

Vilken härlig dag :-D

Solen skiner och den vita snön ligger så vackert på marken. Vist vill man att våren ska komma nu men det är trots allt bara februari. Tänk om nu snön bara kan ligga till sportlovet, så kul det vore för barnen.

Det börjar att ordnar sig för min son att få komma och få vidare hjälp. Den 9/3 ska vi ner till Lund till en speciallist logoped som har jobbat med stamning sedan 2002. Det ska bli så skönt!
Sedan har vi kollat upp ett läger för hela familjen som man kan få åka på om man har ett barn/förälder eller någon annan anhörig som stammar. Så om allt går vägen nu så åker vi till Gotland i augusti. Vi vet bara inte ännu hur många utav oss som ska åka, men det löser sig. Ska bli riktigt trevligt för både oss som föräldrar och för Rasmus att få träffar andra som är i samma situation som han själv.

Så nu blir det att söka bidrag att få åka och det ska inte vara några problem säger de som håller i lägret.

Ha en underbar dag :-)

Kram

Nu hoppas vi på tur

I går skrev jag om min pojk som stammar och hur jag försökte att hitta hjälp och behandlingar till honom. Jag hittade en i Västerås som utförde olika behandlingar och terapier som det har stått väldigt mycket om på nätet. Hon tyckte att det var fruktansvärt att vi inte hade fått hjälp tidigare i från våran logoped. Hon sa att vi kunde få komma till henne men hon förstod också att resan upp till Västerås kanske va lite väl långt att åka. Då sa hon att hon hade en fd kollega som precis håller på att starta upp eget nere i Lund. Denna kvinnan hade erfarenhet sedan 2002 av stamning. Super :-D

Jag mailade direkt till henne och fick en tid bokad den 9/3.

Så lycklig och så glad jag blev när jag äntligen fick hjälp. Så nu hoppas vi på, för min sons skull också att detta blir bra.

Kram på er alla

Nu är jag här igen :-D

Efter att helt plötsligt hittat tillbaka till min gamla blogg kände jag att jag måste direkt börja skriva..... så kul att läsa vad jag innan har skrivit.

Jag är hemma idag pga att jag har sådan fruktansvärt nackspärr, så jag passar på att plugga lite och läser hemma :-D

Jag har även börjat att googla lite om stamning.
För er som inte tycker om att jag skriver om mina barn behöver inte läsa detta!!!Så nu har jag klar gjort det!

Min son som snart är 10 år stammar. Han har stammat i 3 år, och den har till en början inte varit så jobbig eller i härdig. Han har inte riktigt haft ont av den, mer än att han har haft lite svårt i skolan med kompisar. Men nu...nu är det jobbigt :-( Nu har han stammat hela tiden, på varje ord i nästan 4 månader och jag är så ledsen. Man ser hur ont han har det när han ska prata. Hur mycket han försöker att anstränga sig för att få fram det han ska säga. Man märker mer och mer på honom att det hämmar honom. Han är inte det som bara kan kläcka ut sig något lite snabbt och fräckt, som hans kompisar kan. Utan han är tyst i stället. Han har blivit en tystare pojke. Man skulle bara vilja krama om honom och säga att allt blir bra att det kommer att gå över.
Jag ligger i bland och gråter innan jag ska somna för jag tänker så mycket på honom. Han har inte haft det lätt under sina snart 10 år. Talsvårigheter, syn nedsättning, astma  opererats 3 gång och nu stamning. När ska det sluta?

Nu har jag och min man bestämt oss för att se om det finns någon annan hjälp och behandling att få. Jag började att söka på Google och fick upp några intressanta terapier men givetvis inte här där vi bor. Men jag ringde upp en som hade hand om dessa behandlingarna och hon var super trevlig. Fick jätte bra info. Hon skulle hjälpa mig att hitta fler med den behandlingen som ligger lite närmare oss. Men jag sa att det gör ingen om vi behöver köra eller åka längre, för jag gör vad som helst som kan hjälpa min pojke  Och krävs det att behöva åka tåg 20, 30 mil så gör jag det. Hon skulle återkomma med, jag blev så glad :-D

Jag älskar dig min lille pojk <3

Kram