Våren är här :-)

Äntligen är både solen och våren här, förhoppningsvis för att stanna lääääänge.

Jag har varit lite frånvarande då det är väldigt mycket i skolan, men nu ska jag försöka att hinna med detta igen.

Nackdelen när man har varit ifrån ett tag är att man vet inte riktigt vart man ska börja skriva, men då detta är en blogg där jag skriver om mina känslor och tankar så börjar jag med det som ligger mig varmast om mitt hjärta, min son :-)

Vi har varit nere tre gånger i Lund hos logopeden som ska hjälpa Rasmus mer att kunna acceptera sin stamning, som är otroligt viktigt för att man ska i sin tur kunna hantera sin stamning bättre. Rasmus är medveten om att hans stamning inte kommer att försvinna men det han måste förstår är att med all den hjälp han kan få hos sin logoped är till hjälp för att han ska kunna hitta ett verktyg för att prata lugnare och därmed kunna minska sin stamning. Det går bättre och bättre för varje gång vi har varit där. För Rasmus del så är det inte lika jobbigt att åka dit som det var de första gångerna. Nu sista gången skulle de sätta upp målen som han skulle uppnå. Rasmus själv skulle försöka att komma på målen själv. När logopeden berättade vad han själv hade sagt så blev jag rörd till tårar, han hade sagt att han ville veta mer om stamning, inte allmänt om stamning utan om hans egen stamning. Kanske låter som en bagatell men för mig var det ett erkännande och ett accepterande att han själv stammar men vill veta mer. Halleluja tänkte jag :-)

Det är svårt att förklarar hur det är att ha ett barn som man vet kämpar så för att passa in i sin omgivning. Min älskade lille Rasmus har inte alltid haft det lätt med olika saker så det har inte varit en given sak för Rasmus att acceptera sin egen stamningen. Det tar lite längre tid för honom att säga sin sak och det är inte alltid lätt för den som lyssna att veta hur man ska hantera det. Men det hjälper inte att man visar tydligt att man är ointresserad eller att man inte orkar lyssna bara för att han stammar. Tvärtom, det blir bara värre. Tänk er själva om ni bryter ett ben och ska försöka att springa ikapp de andra, det är inte så enkelt. Men om man verkligen vill så väntar de på dig vid mål för att det vet om att du har svårt att springa. Samma sak för Rasmus!!! Sen är det en annan sak att kunna se handikappet ex gipset på benet = brutet ben, men Rasmus handikapp syns inte.

För min del så har jag funderat på att skaffa mig en anonym blogg! Även om jag inte har jätte många läsare utav denna blogg så är det ändå de som kan ta illa vid sig om jag skriver något känsligt, och det vill jag inte. Men jag måste ändå erkänna att det är riktigt skönt att få skriva sig och därmed att få "spy lite galla" över sina känslor. Jag vill inte att varken Rasmus eller någon annan ska må dåligt för det jag skriver och då jag vet att jag gärna vill skriva om vad som verkligen hänt och sker och hur jag känner så vet jag att jag kommer att såra någon. Jag kommer att fortsätta som jag har gjort innan med denna blogg men som sagt jag kommer även att skaffa mig en anonym blogg. Ni som är intresserade av att följa även den får gärna kontakta mig så ska jag ge er info. Men då vill jag att ni ska veta att det jag skriver där är mina känslor och tankar och något som jag måste få ut mig. Det är med de tankar som jag tror kan hjälpa andra i min situation. Detta kanske låter som om jag ska skaffa en blogg för att mobba någon, absolut inte. Men vad tror ni om det?

Ha en go låååååång helg

Kram Lisa