Så lycklig!

Efter en mycket intensiv och händelserik helg har jag nu landat lite i mina tankar.

Rasmus är en super duktig kille som aldrig klagar eller gnäller när vi ska någonstans. Som nu när vi var i Lund! Visst sken solen men jäkla vad kallt det var. Vi höll på att blåsa i väg flera gånger :-)

Vi kom ner i god tid för att kunna leta upp stället där vi skulle vara. Allt gick smidigt och bra.
När vi kom dit så ringde vi till logopeden som heter Elin Cedergren för att hon skulle öppna åt oss. En super go och trevlig tjej. Hon var rak och ärlig och pratade till Rasmus inte till mig. Något som jag tycker är viktigt!

De första vi gjorde var att prata om anamnes, bakgrundshistoria, skolan osv. Rasmus fick prata det han ville, men han lutar sig gärna mot mig. Inte pga hans stamning utan att han känner sig osäker. Denna lille kille ha alldeles för mycket inom sig. Det satte sina spår i honom sedan han blev utsatt av kräkningar i skolan pga sin stamning.

Efter vårat lilla samtal så fick jag gå ut, och Elin och Rasmus fortsatte jobba. Sedan blev det en paus då vi gick och åt på McDonalds. Tack och lov för det, sa Rasmus!

Tillbaka igen så fortsatte Rasmus och Elin och jag fick åter igen sitta utanför. Lite spänd och lite nervös över hur det gick! Till slut så kom Rasmus och hämtade mig och jag fick höra vad som sades och vad som hade hänt. Då jag ville prata lite ensam med Elin så var det Rasmus tur att vara utanför. Elin sa det som jag hade på känn......han vill inte prata om sina känslor. De hade bl, a gått igenom två papper med lite frågeformulär om hur Rasmus mådde och sin stamning. När det var jobbigt, pinsamt och svårt med sin stamning. Detta skulle våran logoped i Växjö gjort med Rasmus när vi kom dit, men det har aldrig pratas om hur Rasmus mår runt sin stamning. Hur lätt är det då för en pojke på 7-8-9 år att acceptera den när han aldrig får höra det från sin logoped att det är ok att stammar? Detta fick jag reda på när vi var i Göteborg på barnlägret att detta ska en logoped göra, att fråga hur de mår! Tack och lov så gjorde Elin detta. Ni vet....Isberget!
Rasmus satte många kryss att det var jobbigt osv, men han kunde aldrig förklara sig varför och när!

Elin sa att Rasmus hade tyckt det var jobbigt att prata om det, han visste inte riktigt hur han skulle vara och svara. Han ville gå vidare i arbetet i stället för att stanna upp och prata om det. Min lille kille!
Han förstår inte att alla de negativa och elaka sakerna som han har fått höra i skolan om sin stamning har satt sig så hårt inom honom. Men jag visste! Min magkänsla sade att  han inte mår till 100% bra, och nu har jag fått det bekräftat.

Elin berättade också att det hade spelat spel, jobbat med hård och mjuk stamning, att man har "låtsats stammat". Elin hade frågat Rasmus om han ville komma tillbaka till henne och det ville han, men han ville vänta lite. Det tar nog ett tag innan detta har lagt sig för honom. Acceptansen och förståelsen är så viktig för de som stammar, tänk på det ni som inte stammar när ni träffa en som stammar.
TÅLAMOD, HJÄLP INTE TILL, LYSSNA!!!!!!!!

Vi kom överrens om att komma tillbaka om en månad och det var ok. Då har vi tid att smälta detta, prata om det.

När vi hade sagt hej då, så begav vi oss åter till centralen för att fika och sedan återstod det två timmars väntande innan tåget gick hem. Jag såg på Rasmus att han tänkte och funderade mycket men fick inte ut mycket.
Jag pratade med honom om hur viktigt det är att prata om sina känslor. Att det är ok att vara ledsen och säga att det gör ont i magen, samtidigt som att det är ok att vara glad och säga att man mår bra. Men att man ska försöka att beskriva ordet bra och dåligt. Bra = skratta, glad, pratar, ingen sten i magen osv. Dåligt = ledsen, sten i magen, ont osv.

Vi hemma pratar mycket om stenen i magen. När Rasmus blev som mest utsatt i skolan så sa han att han hade jätte ont i magen, då försökte jag att få honom att förklarar det som en sten i magen. Och det var vad det var också. En stor tung sten! Efter det så har jag haft den frågan och associationen som en riktlinje om hur han mår. När jag frågade honom efter besöket i Lund sa att att det var små stenar i magen, därför så pratade jag med honom hur viktigt det är att prata om hur man mår.

Nu ska jag låta honom själv landa och tänka lite innan jag prata med honom igen.

Jag är så glad och tacksam för den hjälpen vi får, men det är inte lätt att dra allt själv till den rätta vägen och göra veta om man gör det rätta. Men tvekar aldrig! Gå på din magkänsla, det gör jag!

Kram på er

Lisa